Den extrema högerns radikalisering – från inhemsk till global
Den transnationella extrema högerns uppgång
Den extrema högerns radikalisering har snabbt utvecklats från att vara ett randfenomen i olika inhemska sammanhang till att bli en accepterad global rörelse. Även om den extrema högern alltid har varit internationellt sammanlänkad och koordinerad över enskilda staters gränser har den under det senaste decenniet utvecklar mer och mer sammanflätade strukturer, inte endast i form av tekniska plattformar för kommunikation utan – vilket är viktigare – i fråga om ämnen och mål. Detta skifte öppnar för att metoder som har utvecklats inom ramen för Internationella Relationer (IR) kan tillämpas. Dessa synliggör nämligen olika typer av interaktioner inom det internationella systemet som drivs framåt av – i detta fall extremt högerradikaliserade – intressegrupper. Det är endast när vi förstår den underliggande dynamiken av deras delade intressen det blir möjligt att avkoda och möjligtvis motverka deras budskap.
Betraktat från den så kallade idealistiska positionen i IR ses transnationella intressegrupper, tillsammans med internationella icke-statliga organisationer (eller ”INGOs”) och ickestatliga organisationer (”NGOs”) för det mesta som viktiga faktorer och aktörer i den internationella gemenskapen. De förväntas agera för positiv förändring, främja fred, utveckling och andra politiska gods i motsats till eller som komplement till staten i dess så kallat Westfaliska form och dess förment realistiska och självcentrerade agenda som endast sträcker sig till dess egna territorium och population.
Men, precis som med den tyska PEGIDA och andra extrema sociala högerrörelser på den nationella nivån, som ibland kallas för ”civilsamhällets smutsiga baksida”, skulle man kunna hävda att det vi bevittnar idag är uppkomsten av en ny typ av transnationella intressegrupper. Deras agenda sträcker sig bortom nationella och realistiska intressen och formulerar på det idealistiska planet positioner rätt olika de man vanligtvis föreställer sig, nämligen drömmen om en framtida global ordning som grundar sig på rassegregation och återupprättandet av vit överhöghet. Dessa positioner kan spåras i terroristernas manifest, i Halle, Christchurch, El Paso och andra, ända till Anders Behring Breivik och dessförinnan.
Existentiella scenarion
I hur stor utsträckning är radikalisering orsakad av inhemska faktorer (endogena) och i hur stor utsträckning av icke-inhemska (exogena)? Dagens forskning utgår huvudsakligen från ett säkerhetsperspektiv (så kallad securitization) eller socio-ekonomiska faktorer, vilka i princip båda antar att det är bäst att intervenera i eller förebygga radikalisering på den nationella eller väldigt lokala och individuella nivån, till exempel genom närmare samarbete mellan institutioner så som polis, skolor och socialtjänst. Även om radikalisering, extremism och terrorism erkänns som globala hot finns det endast någon, men begränsad verklig internationell samverkan att bekämpa dem, möjligtvis med undantag av EU.
Vidare har fokus sedan 9/11 huvudsakligen varit att avvärja islamistisk terrorism, så förhållandevis lite uppmärksamhet har riktats mot den extrema högerns radikalisering. Däremot har det visat sig, allt sedan Breivik 2011, men definitivt sedan Christchurch 2019, att agendan i den extrema högerns radikalisering endast i mindre omfattning är fokuserad på inrikes eller nationella frågor utan snarare placerar sig på en nivå av globala och i allt ökande omfattning existentiella scenarier.
Säkerhetspositionen representerar staternas och samhällens legitima självintresse att upprätthålla stabilitet och att leverera säkerhet som ett av de främsta och icke-förhandlingsbara politiska godsen. Den formulerades utifrån ett konkret behov av skydd mot inhemsk terrorism eller som en åtgärd riktad mot rekrytering av individer och grupper till rebellstyrkor och irreguljära kombattanter i konfliktområden världen över. Sociokulturella förklaringar för individers och gruppers dragning till våld och konflikt ifrågasätter simpla antaganden i säkerhetspositionen och fokuserar på mer komplexa kontextuella, diskursiva eller antropologiska faktorer.
Till exempel betraktas alienationen hos andra och tredje generationens invandrare i västliga samhällen ofta som pådrivande faktorer för att engagera sig i islamistisk terrorism. Det är vanligt att alienationen förklaras genom större frågor så som strukturell exkludering från arbetsmarknaden, reaktioner på ensidiga medienarrativ eller (uppfattade) orättvisor eller helt enkelt grupptryck.
Globala politiska referensramar
Men radikalisering måste också förstås i relation till globala politiska förhållanden. Radikaliserade individer triggas till handling av orättvisor som får sin mening i en global kontext, till exempel den så uppfattade diskrimineringen av muslimer. I de flesta fallen av radikalisering är referenspunkten inte det givna samhället i vilka individerna lever – och inte ens de socio-ekonomiska orättvisorna så som arbetslöshet – utan istället händelser som överskrider den lokala, regionala och nationella nivån. Radikalisering i vår samtid är inte begränsad till inhemska sammanhang, bristen på leveransen av politiska gods eller ideala ideologiska referenspunkter, men är inbäddad i den globaliserade politikens och informationsflödenas komplexa kontext.
Alex Schmid, skriver för det Internationella Centret för Kontraterrorism i Den Haag att ”referenspunkten för dessa ’sårbara ungdomar’ är ofta utanför det samhälle som har tagit emot dem”. Denna signifikanta insikt landar långsamt i forskningen och möjligen även i en större krets av experter som befattar sig med islamistisk terrorism. Men implikationerna för att förstå de utökade referensramarna som har skapats av globaliseringen i det transnationellt delade universum av extrem högerradikalisering är fortfarande underutforskade.
Det är att rimligt att sätta startpunkten för en kronologi rörande islamistisk radikalisering i samband med publikationen av Salman Rushdies Satansverser 1988. Den följdes av en hel rad västerländsk medverkan till och i ett antal konflikter i MENA-regionen (Mellanöstern och Norra Afrika) till den danska Muhammedkrisen 2005, den arabiska våren och därefter. Dessa händelser har skapat ett stort identifikationstryck hos medlemmar i samhälleliga minoritetsgrupper i Västerlandet, huvudsakligen muslimska grupper, vilket har lämnat dem i ett tillstånd av dubbel alienering och en komplex förhandling av identiteter. Anja Dalgaard-Nielsen pekar mot att ”radikalisering sker när individer försöker att återskapa en förlorad identitet i en så uppfattad fientlig och förvirrande värld”, och att ”individualisering och värderelativism orsakar ett sökande efter identitet, mening och gemenskap.”
Omvänt, i synnerhet efter 9/11 och laddat med Samuel Huntingtons konfrontativa retorik om ”krocken mellan civilisationerna”, uppkom kontrajihadismen som en politisk plattform för att organisera medlemmar i västerländska majoritetssamhällen och hetsade för politiskt våld så som det manifesterade sig i terroristattackerna 2011 i Norge. I dessa områden av radikalisering laddar identifikationsprocesserna politiska begrepp så som ”Europa” eller ”Västerlandet” med ny mening. Den ger namn till hela rörelser så som den all-Europeiska Génération Identitaire och inspirerar till identitetspolitiska praktiker så som i den tyska PEGIDA-rörelsen eller dess parlamentariska arm, Alternative für Deutschland.
Shawn Matthew Powers talar om strategiska aktörers konkurrens om att ”radikalisera gemenskaper mot de etablerade organen och inrättningarna i ett givet samhälle”. Medan han främst föreställer sig ömsesidiga ingrepp i separata nationella mediemiljöer är det lika mycket möjligt att hävda att radikaliserade delar av minoritetsgrupper och majoritetsgrupper ”konkurrerar om inflytande på en mer balanserad, transnationell, idémässig spelplan” och att ”marknaden för lojaliteter” inte längre har några nationella eller inhemska gränser. Den tidigare ”stängda idémarknaden” har nu öppnats gentemot gränslös och global online-radikalisering. Den snabba utvecklingen mot nätbaserad kommunikation underlättar informationsrummets transnationalisering och globalisering: ”de framväxande kommunikationsteknologierna omformar hur samhällen förhandlar makt och legitimerar auktoritet.” Sociala medier ”spelar en viktig psykosocial roll i att etablera gemenskaper eller formulerat på ett annat sätt, delad kunskap, delade normer och intressen.” Lojaliteter formas som är baserade på andra faktorer än förekomsten av en nationellt delad kunskapskultur. ”Moralisk upprördhet [om politiska frågor utanför den inhemska sfären] kan trigga våldsamt beteende” eller, så som vi just nu kan se i hela Europa, mobilisera massivt väljarstöd för nya högerextrema populistiska partier som främjar radikala positioner kommunicerade i en allt mer radikaliserad politisk högerretorik.
Vad är det som eldar upprördheten?
Vad är det som eldar upprördheten i den transnationella extremhögern? Vilka ämnen av påstådd förnedring konstrueras i dess transnationella diskurser? Jag föreslår följande beståndsdelar och olika överlappningar och kombinationer dem emellan.
Nativism / överhöghet / ”utbyte”: Allt sedan Anders Behring Breiviks manifest och i direkt linje till de som författades av gärningsmännen för attackerna i Christchurch, El Paso och Halle skulle det vara möjligt att identifiera ett komplex av idéer som cirkulerar kring klassiska föreställningar om nativism (alltså etnocentriska idéer). Idéer om rasens och nationell överhöghet har blandats med den konspiratoriska rädslan av utbyte av den ursprungliga vita, europeiska populationen men på en global nivå.
En delad konspiratorisk föreställningsvärld: ”Eurabia”-teorin följer de klassiska konspirationsteoriernas narrativa mönster allt sedan franska revolutionen som gör gällande att Europa är utsatt för en konspiration mellan inhemska förrädare och yttre fiender och som utarbetar en komplott för att totalt förstöra Europa/Västerlandet. Renaud Camus så-kallade ”stora utbytes”-teori är en nyare variation av detta narrativ som kan appliceras till andra miljöer i den globala extremhögern, till exempel USA, där rädsla mot latinos mobiliseras och frammanar en lång historia av negativa stereotypiseringar.
Migrationsflöden: Dessa första två punkter får avsevärd uppbackning i förhållande till pågående migrationsflöden antingen från krigsdrabbade makroregioner så som MENA, länder som Afghanistan eller orsakade huvudsakligen av ekonomiska eller klimatskäl så som från Latin- och Centralamerika till USA. Dessa migrationsflöden blir apokalyptiskt laddade i termer av ”syndaflod” eller ”invasion”.
Ett globalt raskrig och en global rasantagonism: I ljuset av överhöghetens visioner parade med toxiska konspirationsteorier föreställer man sig ett globalt raskrig eller en existentiell rasantagonism som antingen kommer sluta i en framtida avgörande och slutgiltig konfrontation eller i mänsklighetens radikala separation i rassegregerade ”etnopluralistiska” homelands. Visionen är praktiserad apartheid på en global nivå.
Maskulinitetens / de traditionella könsrollernas kris: inom hela det extrema högerspektrumet är ett särskilt framträdande element manlighetens, de ”traditionella” köns- eller familjerollernas så uppfattade kris. Anförd av en global rörelse mot ”genderism” (och i det närmaste fanatiskt stöd för den kanadensiske akademikern Jordan B. Peterson) främjas radikala och strålande visioner om det rena patriarkatets återupprättande så som en manifestation av oföränderlig gudomlig eller naturlig ordning.
Förnekande av klimatförändringar och ekofundamentalism: I den extrema högern förekommer två ambivalenta positioner rörande klimatförändringar och ekologisk hållbarhet. Den ena positionen förnekar helt enkelt klimatförändringens verklighet och engagerar sig i näthat och förnedring av exempelvis den svenska klimataktivisten Greta Thunberg. En annan position är mer eko-fundamentalistisk eller eko-fascistisk (så som El Paso och Christchurch manifesten) och skyller planetens ekologiska nedgång på överbefolkningen. Utrotningen av en betydande del av den mänskliga populationen kan ursäktas mot bakgrund av detta. En ren och oförstörd natur jämställs med rasens och kulturens överhöghet i en manikeisk kontrast gentemot den degenererade och smutsige Andre.
Omkastade roller mellan förövare-offer och omtolkning av ramverket för mänskliga rättigheter: Den globala extremhögern intar likaså en ambivalent ställning i förhållande till det internationella ramverket för mänskliga rättigheter som ursprungligen syftade till att skydda individer och minoriteter från externa övergrepp. Så mycket som LGBTQI+ rättigheter ifrågasätts, förlöjligas och attackeras, representerar förekomsten av femo- och homonationalism eller den nyliga betoningen av ”straight pride” å andra sidan ett försök att kapa rättighetsdiskursen i exkluderande syfte. I kombination med konspirationsteorin om det ”stora utbytet” kastas globala relationer mellan offer och förövare om – det påstås att den vita rasen hotas av utrotning och därför är i behov av skydd genom de mänskliga rättigheterna.
Vad vi just nu bevittnar är uppkomsten av extremhögern som en transnationell intresseorganisation som bör betraktas som en aktör i ”det internationella systemets totalitet av interaktioner”. Längs de diskursiva positioner som skissats ovan skapas en politisk agenda som passar för flertalet av olika nationella miljöer och motsättningar. Denna utveckling från att sätta en nationell agenda till att sätta en internationell synliggörs genom en sträng av sammankopplade och ömsesidigt refererade terroristattacker på olika kontinenter, från Oslo och Utøya i Norge 2011, till Christchurch i Nya Zealand, El Paso i USA och Halle i Tyskland 2019. De blir till transnationella mediehändelser genom spridning i sociala och traditionella medier och nyhetscykelns logik. Dessa utvecklingar måste förstås genom nya och mer helhetliga ansatser i internationella freds- och säkerhetsstudier och kommer att påverka utrikespolitiken på ett globalt plan.
Referenser
Borum, R. 2011a. “Radicalization into Violent Extremism I: A Review of Social Science
Theories”. Journal of Strategic Security 4(4):7–36.
Borum, R. 2011b. “Radicalization into Violent Extremism II: A Review of Conceptual Models
and Empirical Research”. Journal of Strategic Security 4(4):37–62.
Buzan, B. 2018. “International Relations”. A Concise Oxford Dictionary of Politics and International Relations(OUP).
Dalgaard-Nielsen, A. 2010. ”Violent Radicalization in Europe: What We Know and What We
Do Not Know.” Studies in Conflict & Terrorism 33(9):797–814.
Oliveira Martins, Bruno and Ziegler, Monika. 2018. “Counter-Radicalization as Counter-Terrorism. The European Union Case” in Kristian Steiner and Andreas Önnerfors, Expressions of Radicalization: Global Politics, Processes and Practices (London: Palgrave)
Önnerfors, A. 2018. “Moving the Mainstream. Radicalization of Political Language in the German PEGIDA-movement.” In Steiner/Önnerfors (2018) as above.
Powers, S.M. 2014. ”Conceptualising Radicalisation in a Market for Loyalties”. Media, War &
Conflict 7(2):233–249.
Schmid, A.P. 2013. “Radicalisation, De-Radicalisation, Counter-Radicalisation: A Conceptual
Discussion and Literature Review.” ICCT Research Paper, March, The Hague: The
International Centre for Counter-Terrorism. https://www.icct.nl/download/file/ICCTSchmid-
Radicalisation-De-Radicalisation-Counter-Radicalisation-March-2013.pdf.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar