Efter otaliga inlägg på Facebooksidan ”Högskoleläckan” definierade en flitig debattör, Andrej Kokkonen, äntligen vad som egentligen står på spel när studenter och anställda vid GU protesterar mot en inbjudan av SDs partistrateg Richard Jomshof, ingenting mindre än den ”akademiska friheten”.
Kokkonen definierade denna akademiska frihet på följande sätt:
”Det handlar om att få forska och bedriva forskningsverksamhet (till exempel seminarieverksamhet) efter eget omdöme utan att hindras av kollegor eller utomstående. Givetvis inom rimliga (etiska) ramar.” Han formulerade även en normativt ställd fråga relaterad till denna definition: ”Ska forskare få bjuda in de personer de vill till sina seminarier utan att deras kollegor försöker hindra att seminarierna äger rum på olika sätt. En mycket enkel fråga.”
För det första anger Kokkonen en positiv rättighet, ”man skall få bedriva forskning och forskningsverksamhet […] efter eget omdöme” och vidare en negativ rättighet, ”utan att hindras av kollegor eller utomstående”. Vidare skall detta ske inom ”rimliga (etiska) ramar”, med andra ord inom ramen för/begränsad av dessa ramar som är rimliga och/eller etiska.
Vad jag klamrade ut ur den första delen av definitionen är ”seminareverksamhet” som Kokkonen menar är ett exempel på forskningsverksamhet. Många i den akademiska professionen skulle nog inte dela uppfattningen att ett seminarium kan ses som ett exempel på forskningsverksamhet, men det må vara med det som det är.
Om jag gjorde premisserna för Kokkonens definition till en allmän lag (ett slags kantianskt test) är den springande punkten i den positiva rättigheten ”efter eget omdöme”. Detta egna omdöme skall således ange omfattningen, inriktningen och målen med forskningsverksamheten. Men vad är ett eget omdöme? Var kommer det ifrån, vem definierar det? Vem kontrollerar om omdömet är korrekt? Vem legitimerar det?
Den andra springande punkten (i den negativa rättigheten) är att detta skall ske utan yttre hinder. Med andra ord är den enda begränsningen av forskningens omfattning det ”egna omdömet”. Kokkonen sätter således ett högt pris på att detta omdöme dels är kapabelt att producera inomvetenskaplig validitet i sina forskningsresultat (alltså kan testas mot forskningens egna system för kvalitetsgranskning) samt att det är en garant för extern validitet, alltså att exempelvis allmänheten kan förlita sig på att det en forskare säger och gör uppfyller ett visst sanningsvärde.
En annan förutsättning för det är att varken de akademiska kollegorna eller allmänheten skall hindra detta omdöme från att få producera forskning.
En tredje förutsättning är de rimliga ramarna inom vilket detta sker och vi antar att Kokkonen menar att det finns etiska ramar. Med andra ord är forskning i princip ett epistemologiskt fritt kunskapssökande utan inre eller yttre gränser (som söker fastställa ett sanningsvärde). Samtidigt är detta kunskapssökande inramad efter etiska normer som anger vad som är rätt eller fel.
Om detta är definitionen av den akademisk friheten som står på spel finns det en rad invändningar som man kan göra.
Det första problemet uppstår redan i föreställningen om att kollegor inte skall hindra utövandet av forskningsverksamheten. Här finns ett rent kunskapsteoretiskt problem. Oavsett metodologi strävar vetenskaplig kunskapsproduktion mot ett sanningsvärde, det som är sant eller falskt. För att etablera kvalitetskriterier har vetenskapssamfundet själv överenskommit ett antal kontrollinstanser för att säkerställa att (publicerad) forskning håller måttet. Skulle kunskapsproduktionen dock vara en helt positiv rättighet utan att andra finge ingripa i och till exempel hindra publikationen av vilseledande, falska, plagierade eller fabricerade forskningsresultat vore dessa kvalitetskriterier helt meningslösa.
Den andra invändningen rör de ”utomstående”. Forskningen i sig är inbäddad i komplexa socio-ekonomiska processer där exempelvis de som finansierar forskningen (publika eller privata medel) kan sägas äga en rättighet att bli delaktiga av resurserna forskningen producerar eller rent av äga en rättighet att kunna ingripa mot forskning som är rent skadlig. Problemet med helt positivt formulerade rättigheter är nämligen att de sällan reflekterar över den inverkan de har på andra. I de senaste 500 år av vetenskapshistoria har vi sett hur inomvetenskapliga endogena faktorer och utomvetenskapliga exogena faktorer ständigt har prövat dessa gränser mellan intern forskningsfrihet, påverkan på vetenskapssamhället och extern påverkan, forskningen som samhällelig resurs. Nu anger Kokkonen i sin tredje premiss att dessa första två rättigheter skall utspela sig inom ”rimlighetens” etiska ramar som normativt anger vad som är rätt eller fel. Detta är förstås lovvärt, men även här kan man fråga sig vem det är som gör rimlighetsbedömningen, vem som sätter ramen och vilken etik man följer. Inom den klassiska etiken finns det ju redan en rad olika positioner, så som deontologi, konsekventialism eller utlitarianism. Kokkonens definition av akademisk frihet saknar alltså väsentliga ingredienser för att kunna pröva den som en både epistemologisk och etisk hållbar utgångspunkt för forskningen.
Vi skall dessutom komma ihåg att hela diskussionen kring akademisk frihet och Kokkonens definition av den tillkom då ett antal studenter vid GU protesterar mot att ett seminarium anordnas där en företrädare till SD är inbjudet.
Vad gäller den normativa frågan ”Ska forskare få bjuda in de personer de vill till sina seminarier utan att deras kollegor försöker hindra att seminarierna äger rum på olika sätt?” ger Kokkonens definition ingen hållbar vägledning. Svaret skulle nämligen kunna vara – om vi var överens om att seminariet verkligen hade med forskning att göra – att detta skulle ske inom ramen för rimlighet och etiska överväganden. Och om etiken följde en deontologiska ståndpunkt "det är inte försvarbart att bjuda in representanter för ideologier som är motsatta akademisk frihet" - då skulle redan på dessa premisser någon sådan representant inte kunna bjudas in till ett seminarium. Sannolikt kan Kokkonen mycket lite om etikprövning.
Återigen finns det en rad invändningar mot själva frågan, nämligen till exempel falsifiering och därmed prov på dess validitet och generaliserbarhet: ”Skall kollegor inte få hindra kollegor att bjuda in de dem vill på sina seminarier?” Det uppenbara svaret på denna fråga är förstås ja eller med andra ord: kollegor skall rimligtvis kunna hindra sina kollegor att få bjuda in ”vem de vill” på sina seminarier. Att svara positivt på denna fråga berör nämligen återigen kvalitetskriterierna forskningen själv har kommit överens om respektive den förhoppade ökade kunskapen (resursen) som kan komma samhället till godo därav att ett seminarium äger rum eller inte. Frågan är ju dessutom som vi vet inbäddad i högskolepolitisk realpolitik och därmed en ren nonsensfråga. I Sverige är det helt otänkbart att lärare själva ”efter eget omdöme” får bestämma innehållet sin undervisning – vi har ingen ”lärfrihet” (”Lehrfreiheit”) så som det heter i Tyskland utan undervisningsupplägg och seminarier dikteras av studierektorer, viceprefekter, kursnämnder på institutions- fakultets- och universitetsnivå.
Vidare bortser Kokkonens definition och normativt ställda fråga en väsentlig ingrediens av vad universitetet utgörs av: studenterna. Även om Kokkonens definition har ett och annat att erbjuda för att reflektera över akademisk frihet i sig är studentperspektivet helt eliminerat. Antingen ingår studenterna i de ”utomstående” han nämner eller inte alls. I Kokkonens omdömeshierarki verkar det alltså som att det är forskaren som alltid skall ha det sista ordet i kraft av sitt upphöjda ”omdöme” som inte definieras på något annat sätt än att det är en ontologisk kategori forskaren äger. Det är förstås en helt förkastlig bild. Studenterna är dels de som genom sina och sina föräldrars och medborgarnas skattemedel deltar i den akademiska utbildningen och studenterna är de som genom sina autonoma val som vuxna deltagare i samhället går på dessa utbildningar av ett eget fritt val. Forskarnas val, styrt enbart av omdöme, kommer att påverka studenterna i deras utbildningar, i deras examinationer, i deras första steg som forskare. Om den akademiska friheten verkligen endast omfattade forskare och forskningsverksamhet (dit av någon anledning seminarier förläggs) så skulle den äga rum helt avskild från dem som är samma frihets direkta avnämare: studenterna.
Som i alla diskussioner kring rättigheter måste vi göra en skillnad mellan sådana som kan inskränka andra människors rättigheter (relativa) och sådana som kan anses vara fundamentala (absoluta). Om vi tar studenterna i beaktande tappar Kokkonens definition av akademisk frihet ytterligare i sin trovärdighet då de blir direkt påverkade av det som forskaren i sitt upphöjda omdöme anser vara rätt sak att göra inom ramen för en icke-definierad etisk rimlighetsbedömning.
För att återvända till själva utgångssccenariet erbjuder Kokkonens definition ingen vägledning. Diskussionen kring huruvida det är rimligt att låta en representant för SD tala på ett seminarium vid GU kan inte lösas med Kokkonns definition av akademisk frihet.
Därför är det också rimligt att komma till slutsatsen att protesterna mot detta seminarium lika mycket representerar akademisk frihet, nämligen legitim kritik av kunskapsproduktionens villkor, dess ställning som samhällelig resurs och dess etiska implikationer.
Se vidare här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar