'Free Speech' as part of a global meta-political struggle

[This blog-post was originally posted on School of Blogal Studies]

In 1943, when students and staff at the University of Munich decided to release a series of anti-Nazi fliers and statements, crude and ahistorical analysis could accuse them of having acted as ‘useful fools’ for the Allied Forces. Whatever was directed against the terrorism of the Nazi regime, this logic would imply, would also fuel larger political currents, either intended or unintended. They could have remained silent. But is this an ethical position we should encourage? 

Such a view upon political action neglects one of its basic foundations: trust in individuals to make up their own minds and their right to autonomous political action. If we would follow the rules of political complacency as proposed by Schaffer and in the Swedish debate in the media and in general, we would soon turn into silent witnesses as we are being stripped of these rights. But our silence will not protect us. 

As anyone in the field of International Relations and Global Studies painfully is aware, the current authoritarian right-wing swing in global politics is a current or rather a wave of tsunami-like proportions in the international system affecting interactions both between states and sub-state actors. In this sense, it is no wonder that students and staff at Global Studies understand the broader ramifications of inviting an ambassador from a badly disguised version of Swedish national socialism to outline party strategies. 

These strategies, on a global scale, include hijacking the concept of human rights, in particular, free speech, in order to disseminate ideas running contrary to the HR-system. The call for unlimited free speech is used as a battering ram to conquer the field of meta-politics, i.e. to conquer and exercise the privilege of interpretation in areas of culture and ideology. ‘Free Speech Warriors’ such as Ben Shapiro or Milo Yiannopoulos are consciously taking to campuses around the globe to defend an absurd version of free speech as a ‘positive right’ (in the definition of Isaiah Berlin): to say whatever you like without calculating or acknowledging its consequences. This, however, was never the intention of the French Declaration, the First Amendment or the Swedish Constitutional Law of Press Freedom. Listen carefully to the Free Speech Warriors; they seldom talk about negative rights, because their fantasy is states ruled with absolute political ideologies capable of infringing upon the rights of any member of the political community. They are not interested in discussing the limits of power since they are, in essence, totalitarian. Authoritarian regimes around the globe have picked up on this and are pushing for the dissemination and legitimisation of hate speech and ideological manipulation in a wrongly perceived defence of ‘free speech’ on academic campuses. Any politician has the right to say whatever s/he wants to say, but that does not imply a) that it cannot be legally challenged and b) that there is an inherent right to say it wherever you want. And, of course, as a consequence, whatever is said is still open to the analysis of its truth value and its ethical implications. 

The issue of Richard Jomshof speaking at the University of Gothenburg is thus far more significant than a single seminar. The event, as such, is a part of a global radical right strategy to undermine the HR-regime. The ‘useful fools’ are those who haven’t analyzed this strategy before, who have provided it a stage at the University of Gothenburg and who are defending it so ardently now. Have you made a proper analysis of the consequences of your defense of so-called ‘free speech’? 

I agree with Schaffer that the protest against Jomshof will fuel the pathetic perpetuum mobile of right-wing rhetoric through scandalisation – but is that a serious argument for not acting? Is keeping quiet when confronted with fundamentalist bullying a serious alternative? The initiative against the free SD-propaganda stunt has been met by at least one reference to the popular Finspång-meme. The Swedish radical right has floated a wet dream of future trials taking place in Finspång, trials at which purported national ‘traitors’ will be summarily sentenced to death and hanged on lamp-posts. When “Augusto Duterte” (the name of the Philippine president advocating and encouraging death squads) signed the petition as “professor of rotor avionics at the University of Finspång” s/he knew exactly what s/he was referencing— the execution of those who dare to speak against right-wing statements and actions. If these are the people supporting a supposed ‘right’ of SD to talk at our university, I think those arguing against the protest should choose sides. 

To sum up: 

• The right to individual autonomous political action is not invalidated by potential future interpretation or potential future retribution. This should never deter us from action. 

• Complacency with the contemporary political discourse and the silence that would be the consequence will not protect us.

• SD is the national branch of a contemporary global current in the international system – this is not about one lecture at one random university on one random occasion.

• The issue of ‘free speech’ on university campuses is part of the meta-political strategy of the radical right on a global scale – to defend this right is to become a ‘useful fool’ by helping to legitimise this strategy. 

• That we feed the radical right perpetuum mobile of scandalization is no argument to keep quiet. On the contrary, the radical right will turn more and more radical in bullying us into silence and not stop short of fantasies and threats of physical or lethal violence. 

Keywords: #populism, #usefulfools, #swedendemocrats, #medialogic, #humanrights, #violentthreats, #politicalbullying, #ethicaldilemmas, #hatespeech

Andreas Önnerfors is a senior lecturer at the Department of Literature, History of Ideas, and Religion, University of Gothenburg. He writes extensively on populism, human rights, and far-right extremism in the international system. 

Falska friheter - om en oanvändbar defintion av "akademisk frihet"

Efter otaliga inlägg på Facebooksidan ”Högskoleläckan” definierade en flitig debattör, Andrej Kokkonen, äntligen vad som egentligen står på spel när studenter och anställda vid GU protesterar mot en inbjudan av SDs partistrateg Richard Jomshof, ingenting mindre än den ”akademiska friheten”. 

Kokkonen definierade denna akademiska frihet på följande sätt: 

”Det handlar om att få forska och bedriva forskningsverksamhet (till exempel seminarieverksamhet) efter eget omdöme utan att hindras av kollegor eller utomstående. Givetvis inom rimliga (etiska) ramar.” Han formulerade även en normativt ställd fråga relaterad till denna definition: ”Ska forskare få bjuda in de personer de vill till sina seminarier utan att deras kollegor försöker hindra att seminarierna äger rum på olika sätt. En mycket enkel fråga.” 

För det första anger Kokkonen en positiv rättighet, ”man skall få bedriva forskning och forskningsverksamhet […] efter eget omdöme” och vidare en negativ rättighet, ”utan att hindras av kollegor eller utomstående”. Vidare skall detta ske inom ”rimliga (etiska) ramar”, med andra ord inom ramen för/begränsad av dessa ramar som är rimliga och/eller etiska. 

Vad jag klamrade ut ur den första delen av definitionen är ”seminareverksamhet” som Kokkonen menar är ett exempel på forskningsverksamhet. Många i den akademiska professionen skulle nog inte dela uppfattningen att ett seminarium kan ses som ett exempel på forskningsverksamhet, men det må vara med det som det är. 

Om jag gjorde premisserna för Kokkonens definition till en allmän lag (ett slags kantianskt test) är den springande punkten i den positiva rättigheten ”efter eget omdöme”. Detta egna omdöme skall således ange omfattningen, inriktningen och målen med forskningsverksamheten. Men vad är ett eget omdöme? Var kommer det ifrån, vem definierar det? Vem kontrollerar om omdömet är korrekt? Vem legitimerar det? 

Den andra springande punkten (i den negativa rättigheten) är att detta skall ske utan yttre hinder. Med andra ord är den enda begränsningen av forskningens omfattning det ”egna omdömet”. Kokkonen sätter således ett högt pris på att detta omdöme dels är kapabelt att producera inomvetenskaplig validitet i sina forskningsresultat (alltså kan testas mot forskningens egna system för kvalitetsgranskning) samt att det är en garant för extern validitet, alltså att exempelvis allmänheten kan förlita sig på att det en forskare säger och gör uppfyller ett visst sanningsvärde. 

En annan förutsättning för det är att varken de akademiska kollegorna eller allmänheten skall hindra detta omdöme från att få producera forskning. 

En tredje förutsättning är de rimliga ramarna inom vilket detta sker och vi antar att Kokkonen menar att det finns etiska ramar. Med andra ord är forskning i princip ett epistemologiskt fritt kunskapssökande utan inre eller yttre gränser (som söker fastställa ett sanningsvärde). Samtidigt är detta kunskapssökande inramad efter etiska normer som anger vad som är rätt eller fel. 

Om detta är definitionen av den akademisk friheten som står på spel finns det en rad invändningar som man kan göra. 

Det första problemet uppstår redan i föreställningen om att kollegor inte skall hindra utövandet av forskningsverksamheten. Här finns ett rent kunskapsteoretiskt problem. Oavsett metodologi strävar vetenskaplig kunskapsproduktion mot ett sanningsvärde, det som är sant eller falskt. För att etablera kvalitetskriterier har vetenskapssamfundet själv överenskommit ett antal kontrollinstanser för att säkerställa att (publicerad) forskning håller måttet. Skulle kunskapsproduktionen dock vara en helt positiv rättighet utan att andra finge ingripa i och till exempel hindra publikationen av vilseledande, falska, plagierade eller fabricerade forskningsresultat vore dessa kvalitetskriterier helt meningslösa. 

Den andra invändningen rör de ”utomstående”. Forskningen i sig är inbäddad i komplexa socio-ekonomiska processer där exempelvis de som finansierar forskningen (publika eller privata medel) kan sägas äga en rättighet att bli delaktiga av resurserna forskningen producerar eller rent av äga en rättighet att kunna ingripa mot forskning som är rent skadlig. Problemet med helt positivt formulerade rättigheter är nämligen att de sällan reflekterar över den inverkan de har på andra. I de senaste 500 år av vetenskapshistoria har vi sett hur inomvetenskapliga endogena faktorer och utomvetenskapliga exogena faktorer ständigt har prövat dessa gränser mellan intern forskningsfrihet, påverkan på vetenskapssamhället och extern påverkan, forskningen som samhällelig resurs. Nu anger Kokkonen i sin tredje premiss att dessa första två rättigheter skall utspela sig inom ”rimlighetens” etiska ramar som normativt anger vad som är rätt eller fel. Detta är förstås lovvärt, men även här kan man fråga sig vem det är som gör rimlighetsbedömningen, vem som sätter ramen och vilken etik man följer. Inom den klassiska etiken finns det ju redan en rad olika positioner, så som deontologi, konsekventialism eller utlitarianism. Kokkonens definition av akademisk frihet saknar alltså väsentliga ingredienser för att kunna pröva den som en både epistemologisk och etisk hållbar utgångspunkt för forskningen. 

Vi skall dessutom komma ihåg att hela diskussionen kring akademisk frihet och Kokkonens definition av den tillkom då ett antal studenter vid GU protesterar mot att ett seminarium anordnas där en företrädare till SD är inbjudet. 

Vad gäller den normativa frågan ”Ska forskare få bjuda in de personer de vill till sina seminarier utan att deras kollegor försöker hindra att seminarierna äger rum på olika sätt?” ger Kokkonens definition ingen hållbar vägledning. Svaret skulle nämligen kunna vara – om vi var överens om att seminariet verkligen hade med forskning att göra – att detta skulle ske inom ramen för rimlighet och etiska överväganden. Och om etiken följde en deontologiska ståndpunkt "det är inte försvarbart att bjuda in representanter för ideologier som är motsatta akademisk frihet" - då skulle redan på dessa premisser någon sådan representant inte kunna bjudas in till ett seminarium. Sannolikt kan Kokkonen mycket lite om etikprövning. 

Återigen finns det en rad invändningar mot själva frågan, nämligen till exempel falsifiering och därmed prov på dess validitet och generaliserbarhet: ”Skall kollegor inte få hindra kollegor att bjuda in de dem vill på sina seminarier?” Det uppenbara svaret på denna fråga är förstås ja eller med andra ord: kollegor skall rimligtvis kunna hindra sina kollegor att få bjuda in ”vem de vill” på sina seminarier. Att svara positivt på denna fråga berör nämligen återigen kvalitetskriterierna forskningen själv har kommit överens om respektive den förhoppade ökade kunskapen (resursen) som kan komma samhället till godo därav att ett seminarium äger rum eller inte. Frågan är ju dessutom som vi vet inbäddad i högskolepolitisk realpolitik och därmed en ren nonsensfråga. I Sverige är det helt otänkbart att lärare själva ”efter eget omdöme” får bestämma innehållet sin undervisning – vi har ingen ”lärfrihet” (”Lehrfreiheit”) så som det heter i Tyskland utan undervisningsupplägg och seminarier dikteras av studierektorer, viceprefekter, kursnämnder på institutions- fakultets- och universitetsnivå. 

Vidare bortser Kokkonens definition och normativt ställda fråga en väsentlig ingrediens av vad universitetet utgörs av: studenterna. Även om Kokkonens definition har ett och annat att erbjuda för att reflektera över akademisk frihet i sig är studentperspektivet helt eliminerat. Antingen ingår studenterna i de ”utomstående” han nämner eller inte alls. I Kokkonens omdömeshierarki verkar det alltså som att det är forskaren som alltid skall ha det sista ordet i kraft av sitt upphöjda ”omdöme” som inte definieras på något annat sätt än att det är en ontologisk kategori forskaren äger. Det är förstås en helt förkastlig bild. Studenterna är dels de som genom sina och sina föräldrars och medborgarnas skattemedel deltar i den akademiska utbildningen och studenterna är de som genom sina autonoma val som vuxna deltagare i samhället går på dessa utbildningar av ett eget fritt val. Forskarnas val, styrt enbart av omdöme, kommer att påverka studenterna i deras utbildningar, i deras examinationer, i deras första steg som forskare. Om den akademiska friheten verkligen endast omfattade forskare och forskningsverksamhet (dit av någon anledning seminarier förläggs) så skulle den äga rum helt avskild från dem som är samma frihets direkta avnämare: studenterna. 

Som i alla diskussioner kring rättigheter måste vi göra en skillnad mellan sådana som kan inskränka andra människors rättigheter (relativa) och sådana som kan anses vara fundamentala (absoluta). Om vi tar studenterna i beaktande tappar Kokkonens definition av akademisk frihet ytterligare i sin trovärdighet då de blir direkt påverkade av det som forskaren i sitt upphöjda omdöme anser vara rätt sak att göra inom ramen för en icke-definierad etisk rimlighetsbedömning. 

För att återvända till själva utgångssccenariet erbjuder Kokkonens definition ingen vägledning. Diskussionen kring huruvida det är rimligt att låta en representant för SD tala på ett seminarium vid GU kan inte lösas med Kokkonns definition av akademisk frihet. 

Därför är det också rimligt att komma till slutsatsen att protesterna mot detta seminarium lika mycket representerar akademisk frihet, nämligen legitim kritik av kunskapsproduktionens villkor, dess ställning som samhällelig resurs och dess etiska implikationer. 

Se vidare här

Varför jag stöttar ett initiativ för världsmedborgarskap

Den 14 november lanserades ett initiativ för världsmedborgarskap inom ramen för FN. Initiativet är tänkt att balansera det demokratiska underskottet som finns vad gäller FN:s roll som trans- och internationellt organ för beslutsfattning.

Bortsett från många trängande politiska områden där ett större inflytande bland världens medborgare är önskvärt, så som klimatfrågor, internationell säkerhet och migration, finns det en stark filosofisk bas att argumentera för att det går att förena nationellt medborgarskap med ett medborgarskap i ett större globalt sammanhang. För Kant är skälen nedkokade till en global rätt till liv av vilken man kan avleda en global rätt till asyl eller i alla fall skyddet från att bli dödad. Kant menade också att orättvisor inte begränsade till en lokal kontext utan kan kännas på en global nivå. Om detta kan ni läsa mer här. Ett litet citat ur inledningen:

"Cosmopolitanism (treated in a separate lecture), the idea of ‘world citizenship’, is another

value that competes with state citizenship and concepts of ‘nationality’. To be a citizen of the

world implies to be rooted in the ‘polis’, which is the city, the place, the local setting and at

the same time in ‘cosmos’, the entirety of life conditions of humankind, the globe as such and

potentially extending to wherever humanity might reach and how human life is enabled. If

cosmopolitanism is possible to live, then state citizenship and ‘nationality’ are second range

values, placed between the immediate location of the ‘I’ and the all-encompassing situation of

the ‘All’. If a direct connection between the I and the All can be established and provides with

a positive sense of security, then the state as provider of such a security is of less significance.

Immanuel Kant’s ideas on the prerequisites of a ‘Perpetual Peace’ were presented in a

separate lecture and outlined a normative foundation of international order as much as of

world citizenship (Weltbürgertum). For political theory in the twenty-first century the

philosophical discussion of cosmopolitanism appears to me to relate to concepts of ‘postnational

citizenship’ and potentially ‘world’ and ‘global’ or rather ‘glocal citizenship’, a latent

contemporary and future condition in which (aspects of) citizenship might be exercised also outside the borders of the state of origin (such as the EU-citizenship already demonstrates)." 

Alla initiativ som främjar idén om att medborgarskap inte är något som godtyckligt tilldelas (eller tas ifrån) av en nationalstat utan istället innebär att man är delaktig i en rättsgemenskap och en filosofisk gemenskap (mänskligheten) måste välkomnas.

World Citizens' Initiative är ett sådant som förtjänar vårt fullaste stöd.

The Germany Synagogue Terrorist's Manifesto Highlights Threat Of Neo-Nazism: A neo-Nazi targeted a synagogue on Yom Kippur, aiming to “kill as many Jews as possible." His manifesto continues a trend of white supremacist terrorism.

(Image of the Rostock-Lichtenhagen riots in August 1992) 

With The Resistable Rise of Arturo Ui (1941) German playwright Berthold Brecht (1898-1956) produced a satirical allegory of the rise to power of Nazism and Hitler. In Brecht’s typical educational fashion, the last lines of the play vividly warn the audience always to stay alert – the seeds of fascist rule will always remain fertile: “Der Schoß ist fruchtbar noch, aus dem das kroch.” The same goes of course with its ideological narratives. 

The anti-Semitic terrorist attack on Yom Kippur in Halle an der Saale in the German state of Sachsen-Anhalt (former part of the GDR) tragically reminds us of that the womb of virulent enemy images and conspiracy theories is far from sterile. To the contrary, anti-Semitic imagination in contemporary Germany fuels radicalization into violent and lethal extremism, which in the case of Halle has left two people dead and a number of people heavily injured. The terrorist attack against the synagogue in Halle developed along a storyline with ingredients that are sadly already well-established features of radical right copycat behavior around the globe: a white radicalized man in his twenties, live-streaming his actions on the Internet, posting a manifesto in which he develops his worldview attempts to storm a house of prayer with the aim to kill as many people in the purported enemy group as possible. 

What makes Stefan Balliet (27) different from the Christchurch attack earlier in 2019 is that he didn’t manage to put his plan into effect: the doors of the synagogue in Halle were fortunately too strong and his DIY-weapons and explosives too improvised in order to develop full effect. But even if Balliet did not reach his goal to “kill as many Jews as possible”, it is worth piecing the parts of meaning-making together that he left behind and that are available so far. Among these are three texts published online (pending confirmation of authenticity) and his ca. 35-minutes livestream that originally was posted on the gamer-platform twitch.tv and quickly downloaded to obscure sites on the fringes of the Internet.

Analyzing The Manifesto

In the first one-page-pdf, Balliet refers to his alias “anon” that he also used in the livestream

which he then links to. He also attacks Mark Mann of internet forum 8chan with strong

anti-Semitic language, alleges that he received money from him to kill “mudslimes” (an

Islamophobic term) and that Mann, if he exists IRL certainly works for the CIA in order to “set up people online”. The second pdf has a Japanese file name which translates to “manifesto”. It has only four pages with the following text:

• page 1: Techno-Barbarism [in Gothic letters] / A Spiritual Guide for discontent White Men in the current year +4 / Dedomesticate yourself / and / Kill all Jews [in large letters, bold, italics and underlined] 
• page 2: Mudslimes, christkikes [derogatory term for Christians], commies, niggers and traitors too. 
• page 3: thanks for reading [in very small letters]
• page 4: Become a / techno-barbarian / today / and get a / free* / Cat-girl [in very small letters the * is given as] Disclaimer: You need to kill at least one jew to qualify. / Alternatives include Fox-Girls and normal Waifus. / She will always be loyal, so treat her good. 

[On page 4 we find a picture of a typical anime cat-girl in a box on which it is printed in Gothic letters: “Strategic Cat Girl Supplies”] 

Before I turn to the third and longest pdf posted online, the text is worth unpacking in its own right. The term ‘techno-barbarian’ refers to characters in the narrative of strategic board game Warhammer who are equipped with primitive armor. Possibly, Balliet picked this name because of the DIY-quality of his armory which he assembled similar to equipment in a game. No doubt, the Halle shooting (such as a number before) is embedded in an imagined culture of board-/online-gaming – in the third file he also described different steps to level up and his livestream has typical features of PoV (‘point of view’-perspective) of a gamer. 

There is no doubt, he identified himself as a “discontent white man” who aims to step outside his ‘domesticized’ comfort zones in order to carry out lethal attacks against his enemies, the typical mix of internal traitors and external foes. 

"Become a Techno-Barbarian today and get a free Cat-girl":
Balliet's manga-phantasies

The last page opens up the door towards a particular interpretation – popular among ‘Incels’ – in which female Japanese manga characters (cat and fox girls and so-called ‘waifus’ – human-sized bed pillows with female anime characters which Balliet later on bizarrely states will wait in Valhalla) are perceived as loyal and submissive. It appears also that Balliet announced and posted his attack on the anime board ‘Maguca’. Some of the soundtrack playing in the background of his livestream resembles music in anime. 

The largest file posted online is an 11-page-pdf, “A short pre-action report” which to the largest part outlines Balliet’s armory and how he constructed it. These pages strongly resemble the technical part in Breivik’s manifesto (where he described how he constructed his bombs and which weapons he chose for what purpose). Most notably, the Halle-terrorist develops how he built improvised weapons, instructions for which he most likely found on the Internet and for which he used a 3D-printer to print parts of them. When Balliet arrived at page 9, he stated that one of his major aims was to “prove the viability of improvised weapons”. Moreover, an objective related to the other document, was to “increase the moral of other suppressed Whites by spreading the combat footage” (the reason why he livestreamed his attack). Also referring to his short manifesto, a third goal is given as “kill as many non-Whites as possible, jews preferred.” 

The longest coherent text is page 10 of the document, where Balliet outlines his plan. He explains why he chose the synagogue in Halle as a target and what the problems and obstacles with his attack might be. The high risks are occasioned by that the “BRD spends huge amount of tax money on jew safety”, the Federal Republic of Germany being a “sad excuse of a country”. Talking about himself, Balliet furthermore claims he looks like a terrorist: “young, fit, white male with blond hair and blue eyes and without tattoos, piercings or other degenerate shit”, which obviously is a (self-)ironic comment upon the physiognomy of terror. But Balliet also admitted he was a “weeb”, a derisive term used for those who are obsessed with Japanese (or manga) culture. He admitted that his target was a bad choice, but it was “the nearest location with a high population of jews”, particularly on Jom Kippur. Alternative targets he considered were a mosque of antifascist center where he could kill “100 golems” (creatures shaped by Jews). But it would not make a difference since they are shipping more than this number to Europe on a single day. The only solution then is “to cut the head of ZOG [zionist occupation government], which are the kikes.” If he only would kill a single Jew and die himself, it would be worth it: “After all, if every White Man kills just one, we win.” And Balliet added: “Kill some more. Repeat until all jews are dead or you prove the existence of waifus in Valhalla [i e get killed yourself], whatever comes first. Jej.” 

There is no doubt that the Halle-terrorist believes in anti-Semite conspiracy theories. Appropriating a term from the US-context, Balliet likens Jews with the ZOG, and hints at that he perceives the refugee crisis as fabricated by Jewish interests (by calling Muslims and anti-Fascists ‘golems’). At the very start of his livestream, the terrorist clearly denied the Holocaust. And on the last page of the third document, he lists 26 achievements in the form of a table with two-liners (similar how to level up in a game), for instance: “[Line 1] If I only had a bullet… [in Italics] / [Line 2] Kill a traitor.” Out of these 26 “achievements”, 7 are outright and blatantly anti-Semite (for instance: “Blue-screened / Kill a ZOG-bot”), three Islamophobic, one anti-Communist, one anti-Christian and one directed against an unspecified “traitor”. Nine of the achievements are simply about to “kill someone” with his DIY-weapons, two about how to disseminate the attack itself and one ironically about what would happen if he hurt himself “with the improvised explosives”. 

Against this backdrop it is painful to watch the 35-minute-livestream that was posted online and potentially remains available in some pockets of the undergrowth of the Internet for another while. At large, it is a documentation of miserable failure, and as Balliet also returns to and proves, the unviability of his DIY-armory to achieve his goal to kill as many “kikes” as possible. The more than shaky video documents a nervous and amateurish (and almost apathetic) rampage rather than a carefully executed terrorist attack. Several times he called himself a loser in the livestream and on radical right forums across the globe his miscarried attack is ridiculed and frowned upon. But we should not be mistaken: Stephan Balliet proved himself also a ruthless and cold-blooded killer murdering an innocent passer-by and a random young man, eating his lunch in a Kebab-restaurant, huddling up in a corner, paralysed by fear, weeping and begging for his life – which then was ended by a shot from one of the terrorist’s improvised weapons. Moreover, after failing to shoot more people on the streets, he even returned to to the restaurant and the shabby corner on the steps behind two vending machines to fill the lifeless body of the victim with three more bullets. Possibly this was a compensation for scoring higher on his table of “achievements” and its body count. 

Taken together, as colleagues from the International Centre for the Study of Radicalisation at King’s college already have argued succinctly, the Halle synagogue shooting fits into a pattern of far-right terrorism on a global level: “All of them speak to the same audience of white nationalists online, hoping to inspire them to commit their own acts of violence.” The Halle shooter “invoked the unifying grand narrative of white-nationalist terrorism today”, the conspiracy theory of the ‘great replacement’ of the white race, orchestrated by the Jews, which also was cited in the Christchurch and El Paso manifestos (see also Önnerfors, 2019).  

German reactions upon the Halle terrorist attack are unapologetic and the display of solidarity with the Jewish community strong and uncompromising, just as after double attack of 2015 in Copenhagen (when first a cultural center and then the synagogue were targeted by an Islamist terrorist). But the attack was also executed in the middle of the rise of the radical right populist party Alternative für Deutschland (AfD) and its strongholds among the German electorate, one of the federal states formerly belonging to the GDR, Sachsen-Anhalt. Whereas the radical right in Germany quickly has distanced itself from Balliet (not least since two ‘ethnic Germans’, one of them connected to the hooligan-culture of his hometown Halle, were killed and it was easier to mourn the loss of ‘German’ life), German media and politicians interpret the events rightly as the natural outcome of a normalization of growingly radical positions. Michael Roth of the Social Democrats even stated: “In parliament we find the political branch of right-wing extremism – the AfD” and many accuse the party of joint responsibility for extremist violence. 

While the discussion of blame and responsibility most likely will go on for some time, there is no doubt that the global radical right continues to mobilize angry young men to engage in copy-cat behavior and what Zygmunt Bauman has called ‘autotelic violence’. Such violence, that only makes sense in reference to itself, can only be decoded, debunked and potentially countered if taking broad cognitive as well as behavioral aspects of online and offline radicalization into account. 

References 

Zygmunt Bauman as quoted in Önnerfors, “Does Retrotopia explain the rise of the radical right?”, 4 January 2019, https://www.radicalrightanalysis.com/2019/01/04/does-retrotopia-explain-the-rise-of-the-radical-right/, [accessed 13 October 2019]

Rajan Basra, Blyth Crawford and Florence Keen, “How the Synagogue Shooting in Germany Fits Into a Global Pattern of Far-Right Terrorism”, 10 October 2019, https://time.com/5697553/halle-germany-synagogue-christchurch-terrorism/ [accessed 13 October 2019]

Ryan Broderick: ”Far-Right Halle Shooter Allegedly Posted A Manifesto With Xbox-Like “Achievements” To Anime Message Board Before Livestreaming Attack”, 11 October 2019, https://www.buzzfeednews.com/article/ryanhatesthis/halle-germany-shooter-meguca-anime-manifesto [accessed 13 October 2019]

“Empörung über Tweets von AfD-Politiker Brandner”, 12 October 2019, https://www.welt.de/politik/deutschland/article201774896/Attentat-in-Halle-AfD-Politiker-Brandner-loest-mit-Tweets-Empoerung-aus.html [accessed 13 October 2019] 

Andreas Önnerfors, “Radical-Right Radicalization, From the Domestic to the Global”, Fair Observer, 24 September 2019: https://www.fairobserver.com/region/europe/radical-right-radicalization-global-networks-security-news-88955/ [accessed 13 October 2019]

Ulf Poschardt, ”Im Bundestag sitzt der politische Arm des Rechtsterrorismus – die AfD“, 11 October 2019, https://www.welt.de/politik/deutschland/plus201743130/Michael-Roth-Der-politische-Arm-des-Rechtsterrorismus-ist-die-AfD.html [accessed 13 October 2019]

Mattias Quent and Jan Rathje, ”Von den Turner Diaries über Breivik bis zum NSU: Antisemitismus und rechter Terrorismus” in Samuel Salzborn (Ed.) Antisemitismus seit 9/11, Nomos: 2019, p. 165-178. 

Kosmopolitiska rättigheter: världsmedborgarskap på 2000-talet

Kosmopolitiska rättigheter: världsmedborgarskap på 2000-talet 

[Föredrag som hölls på FN-dagen den 24/10 2013 på Moriskan, Malmö]

Se även artikeln "Cosmopolitanism". 

Ärade lyssnare, 

Vi har idag träffats för att högtidlighålla den 24 oktober till minne av att FN-stadgan trädde i kraft. I 65 år har världen firat dagen på olika sätt. Men jag vill inleda mitt anförande med en liten anekdot. Jag växte upp som svensk i Tyskland, med svenskt pass när min tjugoförsta födelsedag närmade sig. Ett brev kom hem från svenska ambassaden, då fortfarande i Bonn, där jag fick veta att jag var tvungen att skriva mig i Sverige eller mönstra och göra militärtjänst om jag ville behålla mitt medborgarskap. Samtidigt kontaktades jag också av tyska myndigheter, Sverige var ännu inte med i EU och även vårt medlemskap i ESS hindrade inte alltid från att man formellt behandlades som en utomeuropé. Korridoren på polishuset i Trier där utlänningspolisen höll till var packad med Rysslandstyskar, d v s efterlevande till sådana ryssar som för flera sekel utvandrat från olika tyska områden till Ryska riket och efter kommunismens fall återvände till Tyskland med mer eller mindre tydliga kopplingar till språket, landet, identiteten. Efter en lång väntan tillsammans med ryssarna mottog en byråkrat mig, intog en högtidlig min och förklarade att man erbjöd mig det tyska medborgarskapet. Några ögonblick senare svarade jag att jag tackade vänligt för erbjudandet, men att jag nog tänkte avböja. Kvinnan, som dagarna i ända mottog folk som inte växt upp i Tyskland, inte talade språket men i sina sovjetiska pass eller födelseattest kunde visa att de bokfördes som ”njemez”, tysk och därför mer eller mindre tvingades utfärda tyska pass till medlemmarna i den blodsbundna folkgemenskapen, var behärskad men nära explosion. Med en gest som syftade på folket som flockades utanför hennes dörr lät hon mig veta att jag verkligen borde tänka om: – Alla där ute vill verkligen få ett tyskt medborgarskap och Ni tackar bara nej? – Ja. Det tror jag, svarade jag mer osäkert och lämnade kontoret. Några dagar senare kom jag förbi och lämnade ett definitivt nej till damen som då knappast lyfte sin blick ur de ryska utredningspärmarna. När jag sen cyklade hem denna milda vårdag genom staden där kristendomen blev romerska rikets statsreligion, där Karl Marx föddes och där Jean Paul Sartre satt i krigsfångenskap fylldes jag plötsligt av en inre lycka och tänkte – Statslöshet, Världsmedborgarskap! Hur nära låg inte det? Ponera en stund att jag inte svarat på svenska ambassadens brev samtidigt som jag lät ryssarna bli tyska för gott, kändes det inte otroligt befriande att med gott samvete kunna hävda – jag tillhör ingen stat, jag är bara kosmopolit, världen och staden är mitt hem, så som påven utropar ”urbi et orbi”: åt staden och åt världen!? Fylld av sådana tankar for jag förbi körsbärsbuskar och syrener och dryftade under de närmsta veckorna saken med mina vänner över ett antal glas vin från trakten, en historiskt omtvistad gränsregion mellan Frankrike, Tyskland och Benelux-länderna. Men kanske var jag före min tid, ännu åkte inga tåg direkt mellan Trier och Luxemburg utan man steg av i en ort vid namn Wasserbillig för att byta till franskbyggda rälsbussar från sextiotalet. Ännu fanns ingen Öresundsbro, ännu plockades man som svensk åt sidan i Dover, i samma kvotgrupp som koreaner, zambier eller utomjordingar. Ännu fanns inget Schengen-avtal, förresten namngiven efter en ännu mer obetydlig ort näraWasserbillig, ett avtal som låter oss uppleva en gnutta av Immanuel Kants kosmopolitiska gästfrihet, hospitalitet samtidigt som flyktingbåtarna förliser utanför fästning Europa. – Men Andreas, varnade mina vänner, att vara statslös låter kanske häftigt, du har inga plikter, men du har heller inga rättigheter. Inte någonstans. Jag kontrade då med att världsmedborgarskap är det enda moraliskt försvarbara medborgarskapet som finns. Likt de romare som flanerade på stadens gator för sådär 2000 år sedan, likt kejsar Marcus Aurelius som menade att förnuftet skapade en delad mänsklig moralisk gemenskap ville jag kunna föreställa mig att det enbart fanns en enda omkrets för världen, orbus och bara ett förhållande mellan punkt och cirkel: medborgarens, civis romanus sum, att vara omfattad av en civilisatorisk rättsgemenskap. Det var förresten denna föreställning Kennedy tog som utgångspunkt för att mynta sitt berömda uttal ”Ich bin ein Berliner”, med andra ord, jag som individ kan inta en ståndpunkt på vilken plats som helst i världen där friheten trampas med fötterna, därför att jag omfattas av kretsen. Lättare sagt än gjort. Vad skulle man ansöka om världsmedborgarskap bortom att vara ett filosofiskt koncept, en dröm, en idé som man som tjugoåring kan brinna för? För att göra en lång historia kort och för att bespara er ytterligare en anekdot som skulle ha gått via en rättssal i Namibia gjorde jag ett pragmatiskt val, ett så kallat realistiskt val samtidigt som det var ett val av hjärtat, lät nationalstaten sätta ett vapen i min hand och förtjänade mitt svenska medborgarskap, stolt över den 9:a som fortfarande inleder den sista fyra siffrorna av mitt personnummer och som tydligt visar att jag är utlandsfödd. Nu är världsmedborgarskapet längre bort än någonsin denna vår för mer än tjugo år sedan. Eller är det det? Kanske det är närmare än någonsin sedan tjugo år? 

Ämnet för mitt anförande tar sin utgångspunkt i att FN:s roll som mellanstatlig organisation idag utmanas av flera pådrivande faktorer. ”Kosmopolitiska rättigheter: världsmedborgarskap på 2000-talet” handlar om att utmana den mellanstatliga ordningen, det så kallade westfaliska konceptet, uppkallat efter förhandlings- och signitärmakterna som 1648 satte sina sigill under ett av de mest omfattande fredssluten i mänsklighetens historia. Europa härjades av ett utdraget trettioårigt krig som närdes av inomreligiöst hat, maktkalkyler, stormaktspolitik och statsbildningsprocesser som inte hade kommit till sitt avslut. Om vi föreställer oss ett Syrien som varar i trettio år förstår vi dimensionen av grymhet, våld och frustration som måste ha plågat människorna på kontinenten. Fredsslutet krävde flera år av förhandlingar under vilka man också skapade basen för den internationella ordningen så som vi känner den fortfarande idag: att det är enskilda stater som utgör basen och att det är staterna som bestämmer ramverket för hur vår värld ser ut. 

Men detta förhållande utsätts sedan en tid tillbaka för påfrestningar och paradoxer: samtidigt som antalet självständiga nationalstater och territorier som strävar efter nationalstatlighet ökar, minskar staternas suveränitet som dess ursprungliga självändamål. Ju fler medlemmar det finns i den internationella gemenskapen, desto mer urholkas medlemskapets värde. Det självstyre och det självförsvar som FN-stadgan håller så högt utmanas av globaliseringens krafter, det vill säga krafter som inte bara handlar om staternas samarbete, utan som överskrider staternas historiska funktion. Dessa krafter är motstridiga, de kan leda till mer universell enhetlighet till exempel på ekonomiskt och kulturellt plan samtidigt som de också ger upphov till motreaktioner och splittring, religiös och nationalistisk fundamentalism och terrorism. Alla dessa fenomen har skyndat på processer som migration, kulturella möten och hybridisering, alltså kreativa blandformer av kultur, men också en inte territoriellt bunden nätverksbaserad politisk aktivism som manifesteras i allt mellan G20-protester till Al-Quaeda. Miljöproblemen antar globala proportioner, men komplexa orsaks- och verkanssammanhang som vida överskriver enskilda stater eller ens kontinenter. 

Globaliseringen har därför också väckt en gammal dröm till liv, den om kosmopolitanismen eller världsmedborgarskapet. Som en reaktion på den ökade och accelererande kontakten mellan jordens befolkning och en reaktion mot att låta marknadskrafterna dominera processen återvände många tänkare efter 1990 till konceptet kosmopolitanism, att på samma gång vara medborgare både i punkten, platsen, staden och omkretsen, världen, kosmos. 

För att förstå vad det innebär måste vi kort återvända till ordets begynnelse. Av filosofins historia har ordet lagts i filosofen Diogenes av Sinopes mun som på frågan om sin härkomst lär ha svarat: kosmopolitês, från en stad, polis – alltså den grekiska politiska gemenskapen – som omfattar allting, kosmos, en världsmedborgare, från överallt och någonstans, en förening av människans och naturens ordning. Det är samme Diogenes som lär ha svarat till tidens mäktigaste man, härskare över ett imperium, Alexander, när denne frågat om vad han kunde göra för filosofen: gå mig ur solen! Kosmopoliten har i Diogenes efterföljd antingen tolkats som en lite excentrisk nästan egoistisk individualist, som lever avskiljd, på distans från den sociala gemenskapen och politiska makten, inte hemma någonstans eller som en egotrippad konsument av högkultur, en dandy som lever jetsetliv mellan shoppinggallerior och flygplatslounger var som helst på jorden. Det är med kejsar Marcus Aurelius som jag nämnde innan, termen kom att bli uttryck för en rättsgemenskap. Stoikern Aurelius antog att förnuftet kunde uppfattas av alla människor och därför bilda basen för en världsomfattande mänsklig moral som i sin tur lade fundamentet för en gemensam lag. Alla människor kunde i kraft av sitt förnuft betraktas som medborgare i samma stat, hela världen bildade en enhet. Medborgarskapet kunde utvidgas till alla människor på grundval av deras rationalitet och med andra ord stod lagen öppen för alla. Om det bara vore så enkelt: använd ditt förnuft och du blir världsmedborgare. Romerska riket sveptes undan för gott av splittringarnas krafter, den rättsgemenskap som spände sig från England till Mindre Asien och från Egypten till Rhen föll sönder till förmån för godtycke och sedvana. Individens rätt reducerades till och baserades på medlemskap i folkstammens gemenskap. 

Stoicismen, det gyllene medelmåttets, dygdens och balansens filosofi, utvecklade föreställningen om att människan har en dubbel identitet, en personlig och en universell där det i Aristoteles efterföljd också ingick att utöva en osjälvisk politisk moral för helhetens bästa. Här ligger början till att i kosmopoliten se den typ av global medvetenhet vi idag lägger i ordet. Katolska kyrkan ärvde den romerska statsfilosofins föreställning om den allomfattande kretsen av gemenskap, delaktiga i frälsningen i kraft av sin tro. Men ett politiskt världsmedborgarskap utvecklades inte i dess efterföljd. Istället är det förändringsprocesserna från undersåte till patriot och medborgare som kännetecknar perioden 1500–1800 som framdriver utvecklingen av specifika medborgerliga politiska och generella mänskliga rättigheter. Svårigheten var och är bara att västerlandets politiska filosofi inte har lyckats lösa utmaningen att frikoppla rättigheterna från medlemskap i en specifik politisk gemenskap, till exempel en stat eller en nation. Och omvänt att staten och nationen pockar på tvångsmedlemskapet som ett sätt att legitimera sin betydelse och säkra sina inkomster. Det var och är precis som mina vänner sade till mig när jag drömde om statslöst världsmedborgarskap i början på 1990-talet: du har inga plikter, men du har inte heller några rättigheter, någonstans, ingenstans. 

Går det att hitta en lösning på denna paradox som tycks vara inristad i den politiska filosofins märg? Hur kan man förena tanken om att vara ett globalt politiskt subjekt, en punkt på jorden med att inneslutas av den kosmopolitiska rättens cirkel? Går det att dra ett streck, att upprätta en direkt förbindelse mellan dem utan att blanda in mellannivån ”stat” så som vi känner den idag? Till en viss del befinner vi oss på väg dithän. Inom Europeiska Unionen, låt oss inte glömma det, har det utvecklats ett dubbelt medborgarskap med dithörande rättigheter, i unionen och i den enskilda medlemsstaten. Unionsmedborgarskapet är svagare, men bygger på den klassiska kosmopolitismens föreställning om att tillhöra den mindre och den allomfattande gemenskapen på samma gång samt på Immanuel Kants avancerade tankar kring en evig fredsordning och kosmopolitisk lag. EU är ett exempel på hur rättigheter utökas till en större krets genom supranationell institutionalisering. Unionsmedborgarskapet växer i takt med skapandet av institutioner som inte längre representerar varje minsta enskild enhet utan den minsta gemensamma nämnaren mellan dessa. Går detta koncept att transportera till en global nivå? I princip finns det väl ingenting som hindrar att föreställa sig en sådan ordning och olika intressegrupper verkar redan för världsregering och världsmedborgarskap som ett verkligt alternativ. Ett annat sätt av världsmedborgarskap bygger inte på att avvakta skapandet av formella strukturer utan tar medborgarens politiska aktivism som sin utgångspunkt. Det vill säga att medborgaren blir medborgare genom att hävda och utöva sina positiva politiska rättigheter under skydd av hans negativa och positiva mänskliga rättigheter. Med andra ord, det krävs ingen institution som gör mig till världsmedborgare utan detta medborgarskap skapas av mig själv i det ögonblick jag agerar politiskt på ett globalt plan och tar plats som aktör, till exempel i det transnationella civilsamhället. Den mest radikala tolkningen av kosmopolitiska rättigheter placerar dem i individens händer. Rättigheterna existerar inte i supranationella institutioner eller en abstrakt katalog som kan missbrukas av de mäktiga för att förtrycka de svaga eller som en fernissa för den internationella politiken, som man kan polera med när det inte blir några problem, men som blir totalt dysfunktionella till exempel i fallet Syrien. Rättigheterna existerar enbart i det ögonblick någon medvetet gör anspråk på dem. Ett sådant synsätt förlägger ansvaret radikalt på individen, punkten, som måste göra aktivt bruk av rättigheterna, cirkeln. Det förlägger också ansvaret på oss att anamma världsmedborgarskapet som ett ständigt processuellt återskapande. Vi får inte nöja oss med den allmänna förklaringen, utan ständigt hävda, erövra, skapa rättigheterna här, lokalt, och på samma gång globalt. Hur gör man det? Till exempel genom att uttala dem, genom det vi kallar för performance. Endast så kan vi dra en rak linje mellan de ord som redan 1737 uttalades i en grupp av Europeiska filantroper i Paris och vår egen tid: 

”Människor kännetecknas inte väsentligen av vilket språk som talas, vilka kläder som bärs, vilka länder de lever i, eller vilka värdigheter de tilldelas. Hela världen är en stor republik där varje nation är en familj, varje individ ett barn.” 

Bara genom att hålla fast vid denna dröm ger vi liv åt tanken att föreningen av nationer som vid högtidighåller idag leder fram till att utveckla en politisk gemenskap som vi alla kan bli delaktiga i. 

Den extrema högerns radikalisering – från inhemsk till global

Den extrema högerns radikalisering – från inhemsk till global 

Andreas Önnerfors 

En engelsk version av texten finns publicerad här

Den transnationella extrema högerns uppgång

Den extrema högerns radikalisering har snabbt utvecklats från att vara ett randfenomen i olika inhemska sammanhang till att bli en accepterad global rörelse. Även om den extrema högern alltid har varit internationellt sammanlänkad och koordinerad över enskilda staters gränser har den under det senaste decenniet utvecklar mer och mer sammanflätade strukturer, inte endast i form av tekniska plattformar för kommunikation utan – vilket är viktigare – i fråga om ämnen och mål. Detta skifte öppnar för att metoder som har utvecklats inom ramen för Internationella Relationer (IR) kan tillämpas. Dessa synliggör nämligen olika typer av interaktioner inom det internationella systemet som drivs framåt av – i detta fall extremt högerradikaliserade – intressegrupper. Det är endast när vi förstår den underliggande dynamiken av deras delade intressen det blir möjligt att avkoda och möjligtvis motverka deras budskap. 

Betraktat från den så kallade idealistiska positionen i IR ses transnationella intressegrupper, tillsammans med internationella icke-statliga organisationer (eller ”INGOs”) och ickestatliga organisationer (”NGOs”) för det mesta som viktiga faktorer och aktörer i den internationella gemenskapen. De förväntas agera för positiv förändring, främja fred, utveckling och andra politiska gods i motsats till eller som komplement till staten i dess så kallat Westfaliska form och dess förment realistiska och självcentrerade agenda som endast sträcker sig till dess egna territorium och population. 

Men, precis som med den tyska PEGIDA och andra extrema sociala högerrörelser på den nationella nivån, som ibland kallas för ”civilsamhällets smutsiga baksida”, skulle man kunna hävda att det vi bevittnar idag är uppkomsten av en ny typ av transnationella intressegrupper. Deras agenda sträcker sig bortom nationella och realistiska intressen och formulerar på det idealistiska planet positioner rätt olika de man vanligtvis föreställer sig, nämligen drömmen om en framtida global ordning som grundar sig på rassegregation och återupprättandet av vit överhöghet. Dessa positioner kan spåras i terroristernas manifest, i Halle, Christchurch, El Paso och andra, ända till Anders Behring Breivik och dessförinnan. 

Existentiella scenarion 

I hur stor utsträckning är radikalisering orsakad av inhemska faktorer (endogena) och i hur stor utsträckning av icke-inhemska (exogena)? Dagens forskning utgår huvudsakligen från ett säkerhetsperspektiv (så kallad securitization) eller socio-ekonomiska faktorer, vilka i princip båda antar att det är bäst att intervenera i eller förebygga radikalisering på den nationella eller väldigt lokala och individuella nivån, till exempel genom närmare samarbete mellan institutioner så som polis, skolor och socialtjänst. Även om radikalisering, extremism och terrorism erkänns som globala hot finns det endast någon, men begränsad verklig internationell samverkan att bekämpa dem, möjligtvis med undantag av EU. 

Vidare har fokus sedan 9/11 huvudsakligen varit att avvärja islamistisk terrorism, så förhållandevis lite uppmärksamhet har riktats mot den extrema högerns radikalisering. Däremot har det visat sig, allt sedan Breivik 2011, men definitivt sedan Christchurch 2019, att agendan i den extrema högerns radikalisering endast i mindre omfattning är fokuserad på inrikes eller nationella frågor utan snarare placerar sig på en nivå av globala och i allt ökande omfattning existentiella scenarier. 

Säkerhetspositionen representerar staternas och samhällens legitima självintresse att upprätthålla stabilitet och att leverera säkerhet som ett av de främsta och icke-förhandlingsbara politiska godsen. Den formulerades utifrån ett konkret behov av skydd mot inhemsk terrorism eller som en åtgärd riktad mot rekrytering av individer och grupper till rebellstyrkor och irreguljära kombattanter i konfliktområden världen över. Sociokulturella förklaringar för individers och gruppers dragning till våld och konflikt ifrågasätter simpla antaganden i säkerhetspositionen och fokuserar på mer komplexa kontextuella, diskursiva eller antropologiska faktorer. 

Till exempel betraktas alienationen hos andra och tredje generationens invandrare i västliga samhällen ofta som pådrivande faktorer för att engagera sig i islamistisk terrorism. Det är vanligt att alienationen förklaras genom större frågor så som strukturell exkludering från arbetsmarknaden, reaktioner på ensidiga medienarrativ eller (uppfattade) orättvisor eller helt enkelt grupptryck. 

Globala politiska referensramar 

Men radikalisering måste också förstås i relation till globala politiska förhållanden. Radikaliserade individer triggas till handling av orättvisor som får sin mening i en global kontext, till exempel den så uppfattade diskrimineringen av muslimer. I de flesta fallen av radikalisering är referenspunkten inte det givna samhället i vilka individerna lever – och inte ens de socio-ekonomiska orättvisorna så som arbetslöshet – utan istället händelser som överskrider den lokala, regionala och nationella nivån. Radikalisering i vår samtid är inte begränsad till inhemska sammanhang, bristen på leveransen av politiska gods eller ideala ideologiska referenspunkter, men är inbäddad i den globaliserade politikens och informationsflödenas komplexa kontext. 

Alex Schmid, skriver för det Internationella Centret för Kontraterrorism i Den Haag att ”referenspunkten för dessa ’sårbara ungdomar’ är ofta utanför det samhälle som har tagit emot dem”. Denna signifikanta insikt landar långsamt i forskningen och möjligen även i en större krets av experter som befattar sig med islamistisk terrorism. Men implikationerna för att förstå de utökade referensramarna som har skapats av globaliseringen i det transnationellt delade universum av extrem högerradikalisering är fortfarande underutforskade. 

Det är att rimligt att sätta startpunkten för en kronologi rörande islamistisk radikalisering i samband med publikationen av Salman Rushdies Satansverser 1988. Den följdes av en hel rad västerländsk medverkan till och i ett antal konflikter i MENA-regionen (Mellanöstern och Norra Afrika) till den danska Muhammedkrisen 2005, den arabiska våren och därefter. Dessa händelser har skapat ett stort identifikationstryck hos medlemmar i samhälleliga minoritetsgrupper i Västerlandet, huvudsakligen muslimska grupper, vilket har lämnat dem i ett tillstånd av dubbel alienering och en komplex förhandling av identiteter. Anja Dalgaard-Nielsen pekar mot att ”radikalisering sker när individer försöker att återskapa en förlorad identitet i en så uppfattad fientlig och förvirrande värld”, och att ”individualisering och värderelativism orsakar ett sökande efter identitet, mening och gemenskap.”

Omvänt, i synnerhet efter 9/11 och laddat med Samuel Huntingtons konfrontativa retorik om ”krocken mellan civilisationerna”, uppkom kontrajihadismen som en politisk plattform för att organisera medlemmar i västerländska majoritetssamhällen och hetsade för politiskt våld så som det manifesterade sig i terroristattackerna 2011 i Norge. I dessa områden av radikalisering laddar identifikationsprocesserna politiska begrepp så som ”Europa” eller ”Västerlandet” med ny mening. Den ger namn till hela rörelser så som den all-Europeiska Génération Identitaire och inspirerar till identitetspolitiska praktiker så som i den tyska PEGIDA-rörelsen eller dess parlamentariska arm, Alternative für Deutschland. 

Shawn Matthew Powers talar om strategiska aktörers konkurrens om att ”radikalisera gemenskaper mot de etablerade organen och inrättningarna i ett givet samhälle”. Medan han främst föreställer sig ömsesidiga ingrepp i separata nationella mediemiljöer är det lika mycket möjligt att hävda att radikaliserade delar av minoritetsgrupper och majoritetsgrupper ”konkurrerar om inflytande på en mer balanserad, transnationell, idémässig spelplan” och att ”marknaden för lojaliteter” inte längre har några nationella eller inhemska gränser. Den tidigare ”stängda idémarknaden” har nu öppnats gentemot gränslös och global online-radikalisering. Den snabba utvecklingen mot nätbaserad kommunikation underlättar informationsrummets transnationalisering och globalisering: ”de framväxande kommunikationsteknologierna omformar hur samhällen förhandlar makt och legitimerar auktoritet.” Sociala medier ”spelar en viktig psykosocial roll i att etablera gemenskaper eller formulerat på ett annat sätt, delad kunskap, delade normer och intressen.” Lojaliteter formas som är baserade på andra faktorer än förekomsten av en nationellt delad kunskapskultur. ”Moralisk upprördhet [om politiska frågor utanför den inhemska sfären] kan trigga våldsamt beteende” eller, så som vi just nu kan se i hela Europa, mobilisera massivt väljarstöd för nya högerextrema populistiska partier som främjar radikala positioner kommunicerade i en allt mer radikaliserad politisk högerretorik. 

Vad är det som eldar upprördheten? 

Vad är det som eldar upprördheten i den transnationella extremhögern? Vilka ämnen av påstådd förnedring konstrueras i dess transnationella diskurser? Jag föreslår följande beståndsdelar och olika överlappningar och kombinationer dem emellan. 

Nativism / överhöghet / ”utbyte”: Allt sedan Anders Behring Breiviks manifest och i direkt linje till de som författades av gärningsmännen för attackerna i Christchurch, El Paso och Halle skulle det vara möjligt att identifiera ett komplex av idéer som cirkulerar kring klassiska föreställningar om nativism (alltså etnocentriska idéer). Idéer om rasens och nationell överhöghet har blandats med den konspiratoriska rädslan av utbyte av den ursprungliga vita, europeiska populationen men på en global nivå. 

En delad konspiratorisk föreställningsvärld: ”Eurabia”-teorin följer de klassiska konspirationsteoriernas narrativa mönster allt sedan franska revolutionen som gör gällande att Europa är utsatt för en konspiration mellan inhemska förrädare och yttre fiender och som utarbetar en komplott för att totalt förstöra Europa/Västerlandet. Renaud Camus så-kallade ”stora utbytes”-teori är en nyare variation av detta narrativ som kan appliceras till andra miljöer i den globala extremhögern, till exempel USA, där rädsla mot latinos mobiliseras och frammanar en lång historia av negativa stereotypiseringar.  

Migrationsflöden: Dessa första två punkter får avsevärd uppbackning i förhållande till pågående migrationsflöden antingen från krigsdrabbade makroregioner så som MENA, länder som Afghanistan eller orsakade huvudsakligen av ekonomiska eller klimatskäl så som från Latin- och Centralamerika till USA. Dessa migrationsflöden blir apokalyptiskt laddade i termer av ”syndaflod” eller ”invasion”. 

Ett globalt raskrig och en global rasantagonism: I ljuset av överhöghetens visioner parade med toxiska konspirationsteorier föreställer man sig ett globalt raskrig eller en existentiell rasantagonism som antingen kommer sluta i en framtida avgörande och slutgiltig konfrontation eller i mänsklighetens radikala separation i rassegregerade ”etnopluralistiska” homelands. Visionen är praktiserad apartheid på en global nivå. 

Maskulinitetens / de traditionella könsrollernas kris: inom hela det extrema högerspektrumet är ett särskilt framträdande element manlighetens, de ”traditionella” köns- eller familjerollernas så uppfattade kris. Anförd av en global rörelse mot ”genderism” (och i det närmaste fanatiskt stöd för den kanadensiske akademikern Jordan B. Peterson) främjas radikala och strålande visioner om det rena patriarkatets återupprättande så som en manifestation av oföränderlig gudomlig eller naturlig ordning. 

Förnekande av klimatförändringar och ekofundamentalism: I den extrema högern förekommer två ambivalenta positioner rörande klimatförändringar och ekologisk hållbarhet. Den ena positionen förnekar helt enkelt klimatförändringens verklighet och engagerar sig i näthat och förnedring av exempelvis den svenska klimataktivisten Greta Thunberg. En annan position är mer eko-fundamentalistisk eller eko-fascistisk (så som El Paso och Christchurch manifesten) och skyller planetens ekologiska nedgång på överbefolkningen. Utrotningen av en betydande del av den mänskliga populationen kan ursäktas mot bakgrund av detta. En ren och oförstörd natur jämställs med rasens och kulturens överhöghet i en manikeisk kontrast gentemot den degenererade och smutsige Andre. 

Omkastade roller mellan förövare-offer och omtolkning av ramverket för mänskliga rättigheter: Den globala extremhögern intar likaså en ambivalent ställning i förhållande till det internationella ramverket för mänskliga rättigheter som ursprungligen syftade till att skydda individer och minoriteter från externa övergrepp. Så mycket som LGBTQI+ rättigheter ifrågasätts, förlöjligas och attackeras, representerar förekomsten av femo- och homonationalism eller den nyliga betoningen av ”straight pride” å andra sidan ett försök att kapa rättighetsdiskursen i exkluderande syfte. I kombination med konspirationsteorin om det ”stora utbytet” kastas globala relationer mellan offer och förövare om – det påstås att den vita rasen hotas av utrotning och därför är i behov av skydd genom de mänskliga rättigheterna. 

Vad vi just nu bevittnar är uppkomsten av extremhögern som en transnationell intresseorganisation som bör betraktas som en aktör i ”det internationella systemets totalitet av interaktioner”. Längs de diskursiva positioner som skissats ovan skapas en politisk agenda som passar för flertalet av olika nationella miljöer och motsättningar. Denna utveckling från att sätta en nationell agenda till att sätta en internationell synliggörs genom en sträng av sammankopplade och ömsesidigt refererade terroristattacker på olika kontinenter, från Oslo och Utøya i Norge 2011, till Christchurch i Nya Zealand, El Paso i USA och Halle i Tyskland 2019. De blir till transnationella mediehändelser genom spridning i sociala och traditionella medier och nyhetscykelns logik. Dessa utvecklingar måste förstås genom nya och mer helhetliga ansatser i internationella freds- och säkerhetsstudier och kommer att påverka utrikespolitiken på ett globalt plan.  

Referenser

Borum, R. 2011a. “Radicalization into Violent Extremism I: A Review of Social Science

Theories”. Journal of Strategic Security 4(4):7–36.

Borum, R. 2011b. “Radicalization into Violent Extremism II: A Review of Conceptual Models

and Empirical Research”. Journal of Strategic Security 4(4):37–62.

Buzan, B. 2018. “International Relations”. A Concise Oxford Dictionary of Politics and International Relations(OUP). 

Dalgaard-Nielsen, A. 2010. ”Violent Radicalization in Europe: What We Know and What We

Do Not Know.” Studies in Conflict & Terrorism 33(9):797–814.

Oliveira Martins, Bruno and Ziegler, Monika. 2018. “Counter-Radicalization as Counter-Terrorism. The European Union Case” in Kristian Steiner and Andreas Önnerfors, Expressions of Radicalization: Global Politics, Processes and Practices (London: Palgrave)

Önnerfors, A. 2018. “Moving the Mainstream. Radicalization of Political Language in the German PEGIDA-movement.” In Steiner/Önnerfors (2018) as above. 

Powers, S.M. 2014. ”Conceptualising Radicalisation in a Market for Loyalties”. Media, War &

Conflict 7(2):233–249.

Schmid, A.P. 2013. “Radicalisation, De-Radicalisation, Counter-Radicalisation: A Conceptual

Discussion and Literature Review.” ICCT Research Paper, March, The Hague: The

International Centre for Counter-Terrorism. https://www.icct.nl/download/file/ICCTSchmid-

Radicalisation-De-Radicalisation-Counter-Radicalisation-March-2013.pdf.