Kosmopolitiska rättigheter: världsmedborgarskap på 2000-talet
Se även artikeln "Cosmopolitanism".
Ärade lyssnare,
Vi har idag träffats för att högtidlighålla den 24 oktober till minne av att FN-stadgan trädde i kraft. I 65 år har världen firat dagen på olika sätt. Men jag vill inleda mitt anförande med en liten anekdot. Jag växte upp som svensk i Tyskland, med svenskt pass när min tjugoförsta födelsedag närmade sig. Ett brev kom hem från svenska ambassaden, då fortfarande i Bonn, där jag fick veta att jag var tvungen att skriva mig i Sverige eller mönstra och göra militärtjänst om jag ville behålla mitt medborgarskap. Samtidigt kontaktades jag också av tyska myndigheter, Sverige var ännu inte med i EU och även vårt medlemskap i ESS hindrade inte alltid från att man formellt behandlades som en utomeuropé. Korridoren på polishuset i Trier där utlänningspolisen höll till var packad med Rysslandstyskar, d v s efterlevande till sådana ryssar som för flera sekel utvandrat från olika tyska områden till Ryska riket och efter kommunismens fall återvände till Tyskland med mer eller mindre tydliga kopplingar till språket, landet, identiteten. Efter en lång väntan tillsammans med ryssarna mottog en byråkrat mig, intog en högtidlig min och förklarade att man erbjöd mig det tyska medborgarskapet. Några ögonblick senare svarade jag att jag tackade vänligt för erbjudandet, men att jag nog tänkte avböja. Kvinnan, som dagarna i ända mottog folk som inte växt upp i Tyskland, inte talade språket men i sina sovjetiska pass eller födelseattest kunde visa att de bokfördes som ”njemez”, tysk och därför mer eller mindre tvingades utfärda tyska pass till medlemmarna i den blodsbundna folkgemenskapen, var behärskad men nära explosion. Med en gest som syftade på folket som flockades utanför hennes dörr lät hon mig veta att jag verkligen borde tänka om: – Alla där ute vill verkligen få ett tyskt medborgarskap och Ni tackar bara nej? – Ja. Det tror jag, svarade jag mer osäkert och lämnade kontoret. Några dagar senare kom jag förbi och lämnade ett definitivt nej till damen som då knappast lyfte sin blick ur de ryska utredningspärmarna. När jag sen cyklade hem denna milda vårdag genom staden där kristendomen blev romerska rikets statsreligion, där Karl Marx föddes och där Jean Paul Sartre satt i krigsfångenskap fylldes jag plötsligt av en inre lycka och tänkte – Statslöshet, Världsmedborgarskap! Hur nära låg inte det? Ponera en stund att jag inte svarat på svenska ambassadens brev samtidigt som jag lät ryssarna bli tyska för gott, kändes det inte otroligt befriande att med gott samvete kunna hävda – jag tillhör ingen stat, jag är bara kosmopolit, världen och staden är mitt hem, så som påven utropar ”urbi et orbi”: åt staden och åt världen!? Fylld av sådana tankar for jag förbi körsbärsbuskar och syrener och dryftade under de närmsta veckorna saken med mina vänner över ett antal glas vin från trakten, en historiskt omtvistad gränsregion mellan Frankrike, Tyskland och Benelux-länderna. Men kanske var jag före min tid, ännu åkte inga tåg direkt mellan Trier och Luxemburg utan man steg av i en ort vid namn Wasserbillig för att byta till franskbyggda rälsbussar från sextiotalet. Ännu fanns ingen Öresundsbro, ännu plockades man som svensk åt sidan i Dover, i samma kvotgrupp som koreaner, zambier eller utomjordingar. Ännu fanns inget Schengen-avtal, förresten namngiven efter en ännu mer obetydlig ort näraWasserbillig, ett avtal som låter oss uppleva en gnutta av Immanuel Kants kosmopolitiska gästfrihet, hospitalitet samtidigt som flyktingbåtarna förliser utanför fästning Europa. – Men Andreas, varnade mina vänner, att vara statslös låter kanske häftigt, du har inga plikter, men du har heller inga rättigheter. Inte någonstans. Jag kontrade då med att världsmedborgarskap är det enda moraliskt försvarbara medborgarskapet som finns. Likt de romare som flanerade på stadens gator för sådär 2000 år sedan, likt kejsar Marcus Aurelius som menade att förnuftet skapade en delad mänsklig moralisk gemenskap ville jag kunna föreställa mig att det enbart fanns en enda omkrets för världen, orbus och bara ett förhållande mellan punkt och cirkel: medborgarens, civis romanus sum, att vara omfattad av en civilisatorisk rättsgemenskap. Det var förresten denna föreställning Kennedy tog som utgångspunkt för att mynta sitt berömda uttal ”Ich bin ein Berliner”, med andra ord, jag som individ kan inta en ståndpunkt på vilken plats som helst i världen där friheten trampas med fötterna, därför att jag omfattas av kretsen. Lättare sagt än gjort. Vad skulle man ansöka om världsmedborgarskap bortom att vara ett filosofiskt koncept, en dröm, en idé som man som tjugoåring kan brinna för? För att göra en lång historia kort och för att bespara er ytterligare en anekdot som skulle ha gått via en rättssal i Namibia gjorde jag ett pragmatiskt val, ett så kallat realistiskt val samtidigt som det var ett val av hjärtat, lät nationalstaten sätta ett vapen i min hand och förtjänade mitt svenska medborgarskap, stolt över den 9:a som fortfarande inleder den sista fyra siffrorna av mitt personnummer och som tydligt visar att jag är utlandsfödd. Nu är världsmedborgarskapet längre bort än någonsin denna vår för mer än tjugo år sedan. Eller är det det? Kanske det är närmare än någonsin sedan tjugo år?
Ämnet för mitt anförande tar sin utgångspunkt i att FN:s roll som mellanstatlig organisation idag utmanas av flera pådrivande faktorer. ”Kosmopolitiska rättigheter: världsmedborgarskap på 2000-talet” handlar om att utmana den mellanstatliga ordningen, det så kallade westfaliska konceptet, uppkallat efter förhandlings- och signitärmakterna som 1648 satte sina sigill under ett av de mest omfattande fredssluten i mänsklighetens historia. Europa härjades av ett utdraget trettioårigt krig som närdes av inomreligiöst hat, maktkalkyler, stormaktspolitik och statsbildningsprocesser som inte hade kommit till sitt avslut. Om vi föreställer oss ett Syrien som varar i trettio år förstår vi dimensionen av grymhet, våld och frustration som måste ha plågat människorna på kontinenten. Fredsslutet krävde flera år av förhandlingar under vilka man också skapade basen för den internationella ordningen så som vi känner den fortfarande idag: att det är enskilda stater som utgör basen och att det är staterna som bestämmer ramverket för hur vår värld ser ut.
Men detta förhållande utsätts sedan en tid tillbaka för påfrestningar och paradoxer: samtidigt som antalet självständiga nationalstater och territorier som strävar efter nationalstatlighet ökar, minskar staternas suveränitet som dess ursprungliga självändamål. Ju fler medlemmar det finns i den internationella gemenskapen, desto mer urholkas medlemskapets värde. Det självstyre och det självförsvar som FN-stadgan håller så högt utmanas av globaliseringens krafter, det vill säga krafter som inte bara handlar om staternas samarbete, utan som överskrider staternas historiska funktion. Dessa krafter är motstridiga, de kan leda till mer universell enhetlighet till exempel på ekonomiskt och kulturellt plan samtidigt som de också ger upphov till motreaktioner och splittring, religiös och nationalistisk fundamentalism och terrorism. Alla dessa fenomen har skyndat på processer som migration, kulturella möten och hybridisering, alltså kreativa blandformer av kultur, men också en inte territoriellt bunden nätverksbaserad politisk aktivism som manifesteras i allt mellan G20-protester till Al-Quaeda. Miljöproblemen antar globala proportioner, men komplexa orsaks- och verkanssammanhang som vida överskriver enskilda stater eller ens kontinenter.
Globaliseringen har därför också väckt en gammal dröm till liv, den om kosmopolitanismen eller världsmedborgarskapet. Som en reaktion på den ökade och accelererande kontakten mellan jordens befolkning och en reaktion mot att låta marknadskrafterna dominera processen återvände många tänkare efter 1990 till konceptet kosmopolitanism, att på samma gång vara medborgare både i punkten, platsen, staden och omkretsen, världen, kosmos.
För att förstå vad det innebär måste vi kort återvända till ordets begynnelse. Av filosofins historia har ordet lagts i filosofen Diogenes av Sinopes mun som på frågan om sin härkomst lär ha svarat: kosmopolitês, från en stad, polis – alltså den grekiska politiska gemenskapen – som omfattar allting, kosmos, en världsmedborgare, från överallt och någonstans, en förening av människans och naturens ordning. Det är samme Diogenes som lär ha svarat till tidens mäktigaste man, härskare över ett imperium, Alexander, när denne frågat om vad han kunde göra för filosofen: gå mig ur solen! Kosmopoliten har i Diogenes efterföljd antingen tolkats som en lite excentrisk nästan egoistisk individualist, som lever avskiljd, på distans från den sociala gemenskapen och politiska makten, inte hemma någonstans eller som en egotrippad konsument av högkultur, en dandy som lever jetsetliv mellan shoppinggallerior och flygplatslounger var som helst på jorden. Det är med kejsar Marcus Aurelius som jag nämnde innan, termen kom att bli uttryck för en rättsgemenskap. Stoikern Aurelius antog att förnuftet kunde uppfattas av alla människor och därför bilda basen för en världsomfattande mänsklig moral som i sin tur lade fundamentet för en gemensam lag. Alla människor kunde i kraft av sitt förnuft betraktas som medborgare i samma stat, hela världen bildade en enhet. Medborgarskapet kunde utvidgas till alla människor på grundval av deras rationalitet och med andra ord stod lagen öppen för alla. Om det bara vore så enkelt: använd ditt förnuft och du blir världsmedborgare. Romerska riket sveptes undan för gott av splittringarnas krafter, den rättsgemenskap som spände sig från England till Mindre Asien och från Egypten till Rhen föll sönder till förmån för godtycke och sedvana. Individens rätt reducerades till och baserades på medlemskap i folkstammens gemenskap.
Stoicismen, det gyllene medelmåttets, dygdens och balansens filosofi, utvecklade föreställningen om att människan har en dubbel identitet, en personlig och en universell där det i Aristoteles efterföljd också ingick att utöva en osjälvisk politisk moral för helhetens bästa. Här ligger början till att i kosmopoliten se den typ av global medvetenhet vi idag lägger i ordet. Katolska kyrkan ärvde den romerska statsfilosofins föreställning om den allomfattande kretsen av gemenskap, delaktiga i frälsningen i kraft av sin tro. Men ett politiskt världsmedborgarskap utvecklades inte i dess efterföljd. Istället är det förändringsprocesserna från undersåte till patriot och medborgare som kännetecknar perioden 1500–1800 som framdriver utvecklingen av specifika medborgerliga politiska och generella mänskliga rättigheter. Svårigheten var och är bara att västerlandets politiska filosofi inte har lyckats lösa utmaningen att frikoppla rättigheterna från medlemskap i en specifik politisk gemenskap, till exempel en stat eller en nation. Och omvänt att staten och nationen pockar på tvångsmedlemskapet som ett sätt att legitimera sin betydelse och säkra sina inkomster. Det var och är precis som mina vänner sade till mig när jag drömde om statslöst världsmedborgarskap i början på 1990-talet: du har inga plikter, men du har inte heller några rättigheter, någonstans, ingenstans.
Går det att hitta en lösning på denna paradox som tycks vara inristad i den politiska filosofins märg? Hur kan man förena tanken om att vara ett globalt politiskt subjekt, en punkt på jorden med att inneslutas av den kosmopolitiska rättens cirkel? Går det att dra ett streck, att upprätta en direkt förbindelse mellan dem utan att blanda in mellannivån ”stat” så som vi känner den idag? Till en viss del befinner vi oss på väg dithän. Inom Europeiska Unionen, låt oss inte glömma det, har det utvecklats ett dubbelt medborgarskap med dithörande rättigheter, i unionen och i den enskilda medlemsstaten. Unionsmedborgarskapet är svagare, men bygger på den klassiska kosmopolitismens föreställning om att tillhöra den mindre och den allomfattande gemenskapen på samma gång samt på Immanuel Kants avancerade tankar kring en evig fredsordning och kosmopolitisk lag. EU är ett exempel på hur rättigheter utökas till en större krets genom supranationell institutionalisering. Unionsmedborgarskapet växer i takt med skapandet av institutioner som inte längre representerar varje minsta enskild enhet utan den minsta gemensamma nämnaren mellan dessa. Går detta koncept att transportera till en global nivå? I princip finns det väl ingenting som hindrar att föreställa sig en sådan ordning och olika intressegrupper verkar redan för världsregering och världsmedborgarskap som ett verkligt alternativ. Ett annat sätt av världsmedborgarskap bygger inte på att avvakta skapandet av formella strukturer utan tar medborgarens politiska aktivism som sin utgångspunkt. Det vill säga att medborgaren blir medborgare genom att hävda och utöva sina positiva politiska rättigheter under skydd av hans negativa och positiva mänskliga rättigheter. Med andra ord, det krävs ingen institution som gör mig till världsmedborgare utan detta medborgarskap skapas av mig själv i det ögonblick jag agerar politiskt på ett globalt plan och tar plats som aktör, till exempel i det transnationella civilsamhället. Den mest radikala tolkningen av kosmopolitiska rättigheter placerar dem i individens händer. Rättigheterna existerar inte i supranationella institutioner eller en abstrakt katalog som kan missbrukas av de mäktiga för att förtrycka de svaga eller som en fernissa för den internationella politiken, som man kan polera med när det inte blir några problem, men som blir totalt dysfunktionella till exempel i fallet Syrien. Rättigheterna existerar enbart i det ögonblick någon medvetet gör anspråk på dem. Ett sådant synsätt förlägger ansvaret radikalt på individen, punkten, som måste göra aktivt bruk av rättigheterna, cirkeln. Det förlägger också ansvaret på oss att anamma världsmedborgarskapet som ett ständigt processuellt återskapande. Vi får inte nöja oss med den allmänna förklaringen, utan ständigt hävda, erövra, skapa rättigheterna här, lokalt, och på samma gång globalt. Hur gör man det? Till exempel genom att uttala dem, genom det vi kallar för performance. Endast så kan vi dra en rak linje mellan de ord som redan 1737 uttalades i en grupp av Europeiska filantroper i Paris och vår egen tid:
”Människor kännetecknas inte väsentligen av vilket språk som talas, vilka kläder som bärs, vilka länder de lever i, eller vilka värdigheter de tilldelas. Hela världen är en stor republik där varje nation är en familj, varje individ ett barn.”
Bara genom att hålla fast vid denna dröm ger vi liv åt tanken att föreningen av nationer som vid högtidighåller idag leder fram till att utveckla en politisk gemenskap som vi alla kan bli delaktiga i.
Mycket intressant.Tack!
SvaraRadera